Vad händer på ett läger?

Tänk dig att få vandra med en stor grupp ungdomar under två veckor, vandra med dem natt och dag, morgon och kväll. Vad händer med dem och vad händer med oss?

Ungdomar som hittar sig själv, börjar fundera över vilka de är, förändras och växer. Några blir mer än två veckor mognare, de blir rent av lite vuxna! Man kan rent av börja älska sig själv för den man är!

Ungdomar hittar varandra, ser dem som kanske inte alltid har blivit sedda som de personligheter de är. Man låter varandra vara de man är och accepterar det som man tidigare bara har sett som olikheter, kantigheter och konstigheter. Man rent av börjar älska varandra!

Ungdomar hittar en verklighet som är större än man tidigare anat. Somliga vågar till och med kalla den verkligheten GUD. Då kommer bönen som något naturligt. Det är många goda önskningar och böner vi fått höra! Bönhörelse upplevde vi på dopsöndagen. Många ryste till i sin förvirring!

Kan två erfarna lägerrävar uppleva något som är bättre? NEJ! Det är underbart att få vandra med dem, leva med dem, att få vara följeslagare en bit på livsvägen.

Vad händer med oss själva? Hur kan vi bli annat än ödmjuka inför Guds under? Hur kan vi annat än glädjas över att se ungdomar, konfirmander och ledare, växa i sin uppgift? Vad kan vi göra annat än att tacka för den uppgift vi fått - att vara medvandrare i Guds värld? Det är så vi växer för nya steg i livet.

Just nu hör vi ungdomarna sjunga nya sånger de lärt sig under lägret. Vem av dem hade sjungit om Guds storhet, kärlek och sändning tidigare? Vem hade sjungit "Som när ett barn kommer hem om kvällen ..... så var det för mig att komma till Gud .... tidigare i sitt liv?

I kväll var det skratt och skoj när vi lekte och hade spex. Lika verkligt var det när vi som slut på andaken höll varandra i händerna och sjöng: " Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. Jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinligt grå blir jag jag utan dina andetag. .... Vad vore jag utan dina andetag?" Det får handla om vår längtan efter varandra, efter Gud och efter vårt eget verkliga jag!

Tack!  från Lotta och Anders.